Sök
  • Martin Abenius

Som en dimma

När mamma stack upp huvudet från ruffen insåg hon att något var fel Pappa stod med tom blick, motorn gick på tomgång med växeln i friläge.” - Sven-Erik, vart är vi, vad gör vi här?” utbrast min mamma, som fram tills nu alltid känt sig trygg med min pappas navigation och sätt att framföra familjens segelbåt, Maxi 95:an Melanie.


Min pappa har i hela mitt liv varit min mentor, hjälte. Inspiratör och förebild. Han lärde mig också allt om segling och navigation som den skickliga yrkesman han var. Med stolthet i rösten brukade jag som barn alltid säga att min pappa var sjöman och sjökapten. Han var befälhavare på Amerikalinjen och jag minns anlöpen vid Amerikakajen, där mötte man världen och min pappa tog den till oss. Senare i livet var det bulkfartyg, supertankers på 600 000 ton, Ro/Ro båtar och vintankers som skeppade lantvin åt Systembolaget.


Min pappa var en hjälte, men det förstod jag först efter hans död. Han var styrman på m/s Stockholm morgonen den 25 juli 1956 då Andrea Doria dök upp ur dimman , kollisionen var ett faktum. I ett brev som han skrev till min mamma kort tid efter olyckan inser jag hur den då blott 27 år unga tvåbarnsfadern faktiskt räddade livet på nära nog 100 passagerare från det nya italienska fartyget. I brevet beskriver han saker få människor har upplevt. Han sa många gånger att han aldrig var rädd, bara fokuserad på uppgiften.


Pappa växte upp vid Aspens strand, son till sjökaptenen Oscar och hans fru Olga, så yrkesvalet var givet. På Aspen lärde han sig segla, precis som jag själv gjorde i den optimistjolle han var med och byggde åt mig.

Min pappa älskade Bohuslän och varje sommar blev det långa perioder i skärgården. Oftast blev det utan sjökort då han visste vart varje böe (grund) fanns. Han kände också till varje genväg, vilket till en början fick medpassagerarna att oroligt kika på sjökortet och omgivningen om vart annat.

Man var dock alltid trygg när pappa stod vid rors.


Jag tror att tryggheten, som kom ur kunskap och klokskap, präglade min uppväxt och senare i vuxenlivet.

Den som varit mycket på havet vet hur smygande en dimma kommer, från klar sikt till ingen sikt alls på några minuter. Men rätt förberedd och goda kunskaper hanterar man det också.


Min pappa gick gradvis in i dimman, så upplevde jag det när hans demens smög på. För det mesta var han som vanligt, men han liksom tystnade vid middagsträffarna. Blicken blev stundtals frånvarande, men återkom och med den en kommentar, inte alltid relevant.


Han klarade av att segla och navigera, det satt djupt rotat så vi kände oss trygga. Men att köra bil kändes allt mer riskfyllt, något som han förstod själv.

Men dagen kom då det inte gick längre.


Mamma stack upp huvudet ur ruffen, båten vaggade stilla av skvalpet i hamnbassängen, motorn gick på tomgång. Pappa stod bakom ratten och säger; ”-Jag vet inte var vi är”! Då förstod min mamma att detta var den sista seglatsen. Ett liv på sjön var slut.



Pappas demens förde honom längre och längre in i dimman ända tills den dag han lämnade jordelivet och gav sig ut på den eviga resan.

0 visningar

©2020 Demensföreningen i Lerum